Stefan Karlsson

Född den 16 juli 1957 på Gamla KK (kvinnokliniken) Övre Husargatan i Göteborg. Bodde i  Kortedala i Göteborg när jag kom hem.

Jag föddes 6 veckor för tidigt vilket var i riskzonen vid den tiden. Läkaren sa att jag troligen inte skulle överleva första året, men gjorde jag det skulle det inte vara någon fara. Därför fick jag ligga i kuvös direkt efter födseln, hur länge vet jag inte. Kuvös är en slags glasbehållare där spådbarn som är svaga får ligga och det finns hål i den som man kan stoppa in händerna i med handskar på sig och röra vid barnet. Dessa händelser innebar bland annat att jag är "nöddöpt" och alltså  döpt två gånger. 

Väl hemma så hade jag den turen att överleva det första året och så fortsatte det! MITT LIV.

Efter något år så flyttade vi från Decembergatan i Kortedala till Säve (som då tillhörde Kungälv)  på Hisingen. Huset vi bodde i då var ett ombyggt hönshus sa mina föräldrar när jag var liten. Sant eller inte, det vet jag inte. Där fick jag en bror som mina föräldrar hade köpt av en gammal gumma i närheten, sa dom i alla fall. Därifrån flyttade vi Till Olskroken i Göteborg, mitt imot järnvägen. När bommarna för tåget gick ner och det klingade, så trode jag att det var en liten gubbe som bodde där inne och slog med en hammare så att det lät. Det är inte lätt att förstå allt när man är fyra år.

Men sen flyttade vi till Haga Östergata 29  när jag var 4 år, och jag fick ett syskon till, undrar om man får barn varje gång man flyttar. På 50- och 60-talet var det nog så tror jag. Men i alla fall så växte jag upp i Haga på 60-talet. Mitt emot Kyrkoherde Ebbe Hagard, som vi lärde känna mycket väl. I början var vi lite rädda för honom för han var ganska sträng tyckte vi då. Jag kommer särskilt ihåg hur vi som små barn vinkade in honom genom porten när han skulle köra in bilen på gården. Och då fick vi alltid en slant av honom. en i alla fall så bodde vi där fram till 1971.

Jag trivdes hanska bra i Haga som liten och fick några kompisar där som var mina riktiga vänner hela tiden. Vi hade ett ganska bra förhållande till våra föräldrar som jag uppfattade, här kan mina syskon 4 stycken ha en egen uppfattning, Mamma var spexig och lite busig och pappa var sträng och lite busig. 1964 började jag skolan i Nordhemsskolan årkurs 1-3. Det var som jag kommer ihåg det, ingen rolig upplevelse alls, mest jobbig och tckte de flesta var elaka där. Men som tur var så hade jag mina kompisar på fritiden i stället. Redan här märkte jag att min far tyckte det där med skolan inte var så viktig utan man skulle ut och arbeta så fort som möjligt. Min första deklaration hade jag när jag var sju år gammal.

Men tiden gick och vi hade en bra uppväxt, alltid gott om pengar så vi led absolut ingen nöd, gör bara som du blir tillsagd så går det bra. Vi hade egentligen inte några tider att hålla hemma utan kunde komma och gå som vi ville. Mamma var alltid hemma ändå. Men var vi inte hemma klockan fem när det var mat, så fick vi ingen mat,

punkt slut. Vi hade inte heller några egentliga tider att hålla när det gäller att vara ute på kvällarna heller. Men porten låstes klockan 21 00 och då fick man ropa att till tredje våningen att någon skulle kasta ut nyckeln till porten genom fönstret. Vilket hände inte alltför sällan, men det var okej. Fria tider innebar också att det var ju inte särskilt spännande att vara ute för länge på kvällarna heller. Man kunde gå vart som helst i stan som litet barn och det gjorde vi också. La skidorna på ryggen och gick till Slottsskogen och åkte skidor till exempel.

1967 började jag i mellanstadiet i Anedalsskolan ( en försöksskola där man läste in 12 årskurser på nio år) detta innebar att när jag skulle börja högstadiet så hade jag redan läst ind det. Och det kändes som om det var två år i varje klass.

1967 var också det år vi fick högertrafik i Sverige och jag kommer ihåg det som om det var igår. Det var en söndagsmorgon och vi gick ut klockan halv fem på morgonen för att se när det hände live. Det stod bilar stilla på vänster sida av gatan. Klockan 4 50 körde de över till höger sida och stannade. varpå de väntade till 5 00 då de fick köra vidare på höger sida.

Vid denna tid då jag var nio år och skulle fylla 10, så började jag följa med mina föräldrar för att dela ut Göteborgs Posten vilket de gjorde i 25 år. Detta var början på mitt arbetsliv där arbete var viktigare än skola enligt en viss manlig förälder. Då var det bara en rolig grej för mig att få följa med på deras jobb, men i bland hände det att jag följde med på pappas jobb på dagarna också som innebar att köra ut frukt och grönt till restauranger med mera.

Sen började jag högskolan i Norhemsskolan 1970 och som sagts tidigare så hade jag redan läst in högstdiet i Annedalsskolan, så det gav mig inte mycket av läslust när det mesta var gammal skåpmat. Året därpå skulle jag konfirmera mig I

Hagakyrkan.

Detta gjorde jag inte av två skäl, det första var att jag ville inte göra det För Ebbe Hagard, som hade varit min konfirmationspräst i så fall. Det andra skälet var att konfirmationen innebär ett godkännande av dopet och att jag tror på gud, vilket jag inte kunde ställa upp på då. Idag skulle jag ha gjort det för just att det hade varirt Ebbe Hagard (en av Göteborgs bästa präster enligt min mening). När det gäller det religiösa så köper jag det mesta men har svårt att ta till mig att Jesus var Guds son. Det handlar nog mest om att hitta en bra tolkning.

Nu är vi framme vid året 1971, jag går i åttonde klass och är ganska skoltrött, men det är tal på att vi skall flytta till Angered för att mamma skall få det lättare med andningen på grund av sin astma. När det var klart att vi skulle flytta till Gårdsten så skedde en olycka där, en explossion gjorde att det blev sprickor i det huset vi skulle flytta till och det tog jag mycket hårt för jag hade sett så mycket fram mot det. Men det löste sig på så sätt att vi flyttade till Hammarkullen i Angerred i stället. 

Så flyttade vi till Hammarkullen 1971, mitt i terminen när jag gickk i åttonde klass.   Jag började i Ånässkolan så jag fick åka skolbuss till skolan från Hammarkullen. Då var jag 14 år gammal och hade aldrig åkt buss ensam i Göteborg, för i Haga gick vi ju vart vi än skulle. Detta gjorde att jag kom i en lustig situation första gången när jag åkte hem med bussen från skolan.

Då jag var på väg hem från skolan med bussen första gången vågade jag inte trycka på stoppknappen förrän jag nästan var framme vid hållplatsen för jag trodde att den skulle stanna så fort jag tryckte på knappen. Men vadå? jag hade ju aldrig åkt buss själv tidigare. Men det bjuder jag på. Nu var det dags för pryo i skolan och när jag gick i Nordhemsskolan så hade jag sökt till Sveriges Radio i Göteborg som nyhetsreporter, en plats som det bara fanns en i hela Sverige av. Och massor av sökande. Det var som att vinna högsta vinsten på lotto ungefär om jag överdriver lite. Men jag fick den pryoplatsen.

Som sagt jag fick prya som nyhetsreporter på Sveriges Televesion i två veckor hösten 1972. Den största upplevelsen var absolut när jag var på en miljövårdskonferens på hotell Opalen där Sveriges Statminister (Olof Palme) och utrikesministrar från alla Nordens länder deltog. På lunchen satt jag bredvid reporten som jag var med från SVT och mitt emot mig, satt Palme. Och bredvid honom satt de nordiska utrikesministrarna på rad. Och Olof Palme pratade mycke med mig om vad ville bli och vad jag tyckte om att vara på SVT. Men detta var också starten på den svenska miljörörelsen och jag var MED. Pryoperioden innebar också ett möte med en ung 15 årig kille som just hade vunnit Kalle Anka mästerskapen i Tennis och hade besegrat Ted Gärdestad i Finalen. Den vinnaren heter Björn Borg.

Nu hade jag blivit tillräckligt gammal för att vänja mig att jobba tyckte jag och det berodde nog på min fars syn på skola kontra arbete, vilket säkert har präglat mig hela livet. Jag började med att ta två tidningsdistrikt på Göteborgs Posten på morgonen. Mina föräldrar hade ju redan åtta distrikt, så det blev tio tillsammans som vi delade på. Jag fick naturligtvis betalt för mina två egna distrikt, men vi hjälptes åt med alla tio distrikt. Detta innebar att jag/vi var nere på Göteborgs Posten och hämtade våra tidningar redan klockan två   på natten, för vi hann inte vänta på tidningarna tills de kördes ut för då hade vi inte hunnit dela ut dem innan klockan 7 på morgonen som var den tid då tidningarna måste vara utdelade. Sedan hem och äta frukost innan det bar av till skolan för dagens lektioner. efter detta var det hem och äta middag för att senare på kvällen dela ut reklam på kvällarna tre dagar i veckan. Däremellan var det till att "vika reklam" när tid fanns. Vika reklam innebar att det var till exempelt fem reklamblad som skulle delas ut till varje hushåll. 

Detta innebar att jag höll på från 01 00 till 22 00 tre dar i vecka och 01 00 till 16 00 två dagar i veckan samt 01 00 till 07 00 en dag i veckan. detta höll jag på med i nästan hela nian och från att jag slutade nian så hade jag "bara"  tidningarna på morgonen och reklamen på kvällarna. Ledig på dagarna alltså i en månad, sen började jag arbeta på riktigt med en fast anställning på dagtid.

Det var ett jobb på Juvelkvarnen Tre Lejon

Här ombyggd till bostäder 2010.

på Hisingen i Göteborg som mopedbud som varade i drygt ett och ett halvt år. Därefterarbetade jag med spannmål där i tio år.  Under tiden som jag jobbade där så utbildade jag mig fackligt inom skydd och utbildning.  Vi startade ett arbete som skulle få ner genomsnittåldern bland de fackliga ombuden. Vi startade med att försöka få ungdomar upp till 30 år att bli aktiva inom facket och det lyckades rätt bra faktiskt. Vi fick igång så kallade ungdomsansvariga på alla arbetsplatser inom livsvedels i Göteborg. En ungdomsansvarig var en person på varje arbetsplats som skulle få fackliga medlemmar under 30 år att arbeta fackligt, på arbetsplatsen, inom facket och i styrelser. Detta var något som inte fanns i Sverige tidigare så vi startade något nytt inom facket. Beviset för det var att det kom folk från hela landet och frågade hur vi gjort. Till och med från Norge kom det folk.

Själv hade jag ansvar som ungdomsansvarig på Juvelkvarnen och ett år satt jag som styrelseelev i Livsmedelsavdelninen i Göteborg, sam var skyddsombud

där med.  Men till slut hade jag genomgått alla grund och vidareutbildningar så nästa steg var att bli politiker eller fackligt ombud. Det steget tog jag aldrig och det är nog det jag ångrar mest här i livet. 

Efter 10 år på företaget slutade jag där 1984 och flyttde til Gislaved. Där arbetade jag med Skumplast i åtta år sammalagt. Orsaken till att jag flyttade var att jag tyckte att det måste hända något i mitt liv helt enkelt. Arbeta, helg, arbeta, helg, semester, arbeta, helg, det blev bara en cirkel som gick runt och runt. Så en dag ringde jag Gummifabriken i Gislaved

och fick jobb där med en gång. Nu hade jag ett jobb i Gislaved och bodde i Göteborg, vad göra? Jo jag åkte direkt ner till Gislaved och sökte en lägenhet där och fick en direkt, det lustiga var att det var första gången jag satte min fot i Gislaved och när jag åkte därifrån hade jag en lägenhet där bara så där. Sådan är jag bara. 

Jag arbetade bara fem månader på Gummifabriken i Gislaved innan jag bytte jobb där.  Sedan arbetade jag med skumplst. Jag bodde där i fyra år varav de tre första åren var helt okej, men sedan började jag längta tillbaka till Göteborg.  1988 flyttade jag tillbaka till min barndomsstad Göteborg och började arbeta med billacker som lagerarbetare. på den arbetsplatsen hade jag återigen nytta av mina fackliga utbildningar genom att vara skyddsombud där med.  Jag fick även ADR-utbildning på farligt gods där. Det är intressant att arbeta med skydd och riskanalyser tycker jag.

På detta företag arbetade jag i 12 år med allt möligt inom lager förkommande arbeten, även en del data. 2001 blev jag arbetslös och har inte haft ett "riktigt" jobb sen dess, men jag har ändå arbetat inom arbetsmarknadspolitisk program hela tiden och det håller jag på men fortfarande, fast sedan 2008 i Fasprogrammet och i Fas 3 sedan 2009 och där är jag nu.

Nu hade jag flyttat till Ingebäck i Göteborg. Hyresvärden var solidhus Ett väldigt konstigt Bostadsbolag där jag fick reda på att jag var nummer tre på kö till lägenheten men om jag betalade 2 000 kronor så skulle jag bli nummer ett i kön. Sen fick jag betala 1 000 kronr för att få elen utdragen ur väggen så jag sen kunde koppla

tvättmaskin 

och tumlare själv senare. Därefter fick jag betala 600 för persienner till hela lägenheten som "en kompis" till han som hade hand om uthyrningen i området "råkade" ha över. Sammanlagt betalade jag alltså 3 600 svart till lägenhetsförmedlaren på omrädet. 

Sju år senare bode jag fortfarande kvar på samma ställe och då skaffade jag en katt som jag fick som unge på 12 veckor. Jag lärde den att gå ute i koppel så att den skulle hitta hem ifall den kom bort. Vad händer då? Jo, en gång när jag är ute med katten så möter jag han som jag betalade svarta pengar till när jag flyttade dit. Han har bott i detta oråde hela tiden, men när han ser mig med katten. Så är det första han säger "Jag skall döda den katten så fort jag får tag på den"  Detta blev verklighet sju år senare. Hon hann få sammanlagt 11 ungar i två kullar under den tiden. Jag behöll själv en av dessa ungar och gav bort de övriga. Jag lärde dem att vara ute i koppel på en av mina uteplatser

under uppsikt av mig. det gick ganska bra fast det hände ju att de smet ibland. detta pågicktill en dag då han som skötte klippningen av områdets gräsmarker kom med en röjsåg i fullgång och började jaga kattungen, (som var vuxen då) , katten fick naturligtvis panik och stack iväg från kopplet. Det tog ett och halvt dygn innan jag hitta katten i skogen i närheten. Sådana var de som hade hand om området i Ingebäck. Och bolaget var inte bättre de. 

1995 gjordes orådet om til bostadsrätter och bolaget sålde de lägenheter som hyresgästerna köpte vid bildandet. De behöll de lägenheter som inte såldes då och slde dem alltefter hyresgästen flyttade. Månaden inna ombildandet trädde i kraft hade lägenheten ovanför mig en vattenläcka som gjorde att det droppade ner vatten ner i mitt tak på lägenheten detta hade pågått långe, så jag hade stora vattenskador i mitt tak. Därutöver hade jag ett hål i taket dår man kunde peta upp en spik rakt upp i lägenheten ovanför. Orsaken till läckan var ett läckage i ett rör i toaletten i lägenheten ovanför. Det ordnades ganska snabbt. Men inte hålet i mitt tak.

När jag påpekade att det fortfarande spred sig utefter takek med fuktskadorna så sa de att de skulle återkomma. Strax efteråt slutade diskmaskinen som tillhrde lägenheten och alltså ingick i hyran att fungera. Detta påpekade jag för hyresvärden men ingenting hände. Efter ett tag fick jag fullständigt elkollaps i hela lägenheten. För att kunna se på Tv i vardagsrummet var jag tvungen att sätta på kaffebryggaren i köket. Släckte jag kaffebryggaren så slocknade tv:n i vardagsrummet. För att använda övriga väggkontakter i vardagsrummet var jag tvungen att sätta på spisen. Ni kan ju tänka er hur varmt det blev i lägengeten med spisplattorna påslagna hela tiden. Detta påpekade jag men ingenting hände.

En bild på mig

Efter ytterligare ett tag så började huvudsäkringen gå så fort jag satte på spisen men samtidigrt så gick det att använda alla väggkontakter i lägenheten, bara jag inte satte på spisen. Så jag kunde inte laga någon mat på spisen eller i ugnen, så jag fick leva på mickromat. Detta påpekades med jämna mellanrum av mig till värden, men ingenting hände.

När detta hade pågått i tre år utan att någonting hände, värden hörde inte av sig en enda gång. Så gav jag upp och slutade bry mig om lägenheten, varför skulle jag sköta deras lägenhet när de inte ville göra sitt underhåll på lägenheten själv fast de var de som ägde den.

Nu var vi framme vid 2008 och jag bodde i en lägenhet som började mögla i taket av vatten som fortfarande droppade från taket och som börjat sprida sig in i grannlägenheten. Ett hål i taket som jag nu kunde se upp till grannen ovanpå i. En spis som jag inte kunde använda och en diskmaskin som inte fungerade.

Nu började nästa steg i deras (läs bostadsbolagets) psykiska terror mot mig. Som jag tidigare sagt så sålde ju bolaget lägenheterna allteftersom hyresgästerna flyttade och jag villle inte bo kvar och jag ikan inte få ett annat hyrekontrakt för att jag har kronofogden efter mig, så bestämde jag mig för att kan jag inte få hjälp någon stans så skal jag sluta sköta lägenheten så det skall bli så dyrt som möjligt för hyresvärden när jag kommer härifrån.  Detta slutade i att jag blev avvisad, inte vräkt för hyran kom in hela tiden i tid, från lägenheten.

Vid denna tid levde jag under existenminium men fick inget från sociala ändå. Men jag gick dit för att få hjälp med hur jag skulle göra när jag blev bostadslös. De kunde hjälpa mig med kostnaderna av iordningställande av lägenheten och kontaktade min hyresvärd för att tala om för dem att de skulle betala kostnaderna. Då blev svaret, att det gick inte för det skulle vara jag som betalade kostnaderna själv utan hjälp. Så sociala myndigheter ville betala men fick inte för min hyresvärd. Detta slutade ett par år senare att Bolaget fick betala 187 000 kron lite drygt och skickade den räkningen till mig. Detta kunde jag narurligtvis inte betala. 

Men rundan hos soc slutade med att jag blev bostadslös den 1 november 2012. Men sociala myndigheter inte hjälpa mig för att jag arbetade stadigt och inte hade några drogproplem. Det fanns inga ställen för bostadslösa som inte hade varit missbrukare på något sätt.Det slutade med att jag gick till mitt arbete den 1 november 2012 utan att veta var jag skulle sova på nästkommande natt. 

Nu var det 2012 och jag var fortfarande i sysselsändningsfasen det så kallade Fas 3 sedan fyra år tillbaka och jag arbetade på Hökälla Grön arbete och rehablitering. Den dagen hyrde jag ett rum på ett ställe som jag bodde i, i ungefär ett halvår så svårt var det att få rum i ett samhälle där inte sociala myndigheter hade någonting att erbjuda under synbar framtid. Det tog mig 15 minuter att skaffa rummet.

I oktober 2013 bytte jag Fas 3 plats för det måste man göra för arbetsförmedlingen på grund av att det skall synas i deras statestik. Då kom jag till Stadsmissionen. Där jag svarar i telefon när gåvogivarna ringer och vill skänka.

Den 24 mars 2014 fick jag en hjärtifarkt och häller på med rehablitering nu. Det blev ingen skada på hjärtat, men det var ju en varning för mig att ta det lungt. Men jag blev inte sjukskriven utan fortsatte att jobba, värre var det inte.